Dagens Nyheter, Kerstin Fried:
Den snart 78-årige båtbyggaren Gösta Johansson har byggt båtar ända sen den dag han som sjuårig ”pyngel” började på varvet hemma på Orust. I snart sagt varje fiskeläge i Bohuslän ligger någon av hans träbåtar och niger i vattnet. Bertil Quirin har satt till alla klutar för att dokumentera Johanssons arbetsliv och Orusts försvunna värld. Han har både skrivit, fotograferat och förlagt en vacker bok, kallad Gösta Johansson - båtbyggare.

Bohusläningen, Kjell Edman:
Tänk vilka personligheter det finns fördolda i vår värld. Endast ett fåtal av dem når den ”yta” där de presenteras för allmänheten – kanske utan att de själva tagit initiativ till detta. Så är det t.ex. med orustbon Gösta Johansson, en färgstark yrkesman som fram till dessa dagar mest varit känd i och kring Kungsviken på Orust samt bland människor som haft eller har med båttbyggeri att göra.
X Nu framträder han dock för den stora publiken och detta genom den bohuslänske fotografen och författaren Bertil Quirins bok med titeln Gösta Johansson - båtbyggare. Tack och lov för detta, har man lust att utbrista.

Båtnytt, CG:
Ett praktverk! Varken mer eller mindre. Bertil Quirins bok om båtbyggaren Gösta Johansson på Orust är en skildring både om en båtbyggares vedermödor, och om hur hela båtbyggerinäringen växte och försvann i detta nordens mesta båtbyggardistrikt. Boken innehåller flera värden än det rent skönlitterära. Den utgör också en sorts dokumentation av hur det går till att bygga båt, vad som krävs av virket, hur kölen sågas ut och stävarna och allt det andra.
X Som för att göra boken än mer ovanlig är den fotograferad enbart i svartvitt och tryckt i ett förfarande kallat duplex, som ger en djuplyster i bilderna. Gösta Johansson - båtbyggare är inte en bok – den är en kunskapsöverförare och tillika ett statusverk att ha på glasbordet hemma.

På kryss/Till rors, Anders N. Johansson:
Fotografen Bertil Quirin har med text och bilder gjort en kärleksfull hyllningsbok till Gösta Johansson, båtbyggarkonsten,
hantverkskunnandet, Orust och den bohuslänska skärgården. Bertil Quirin har blandat eget material, historiska fotografier och teckningar av Staffan Claesson med berättelsen om Gösta Johanssons liv. Resultatet är ett litet ”konstverk”. Genom den vackert typograferade boken får vi följa Gösta Johansson genom olika epoker. Det finns gott om plats för avvikelser i berättandet, för skepparhistorier, smugglingsäventyr, det hårda slitet på norsjöfisket osv.

Dagens Nyheter, Claes Sturm:
Idag finns det bara rester kvar av den en gång så givande stenindustrin, men efter det absoluta bottenläget har intresset för sten och granit nu börjat öka och då är det arbetarna själva som tagit hand om det: Bohusläns Kooperativa Stenindustri är idag det helt dominerande företaget. Om detta har den unge fotografen och skribenten Bertil Quirin gjort en bok som kommit ut i dagarna: Stenhuggare.
X Bertil Quirin har låtit några av dem som var med och startade kooperativet 1926 berätta om hur det var och hur idén växte fram och förverkligades. Man får lära mycket om stenindustrin i boken men framför allt är det här en bilderbok, i verkligheten den första fotoboken över stenhuggeri. Bertil Quirin har hållit på sedan 1978 med sitt arbete. Han har letat fram fantastiska bilder ur arkiv och privata gömmor från gamla dar och han har själv fotograferat sten, stenbrott och stenarbete med en känsla som gör att man tror att han också varit stenhuggare.

Bohusläningen, Terje Fredh:
Sill och sten var de näringar som säsongsmässigt drog mest folk under andra halvan av 1800-talet. Många lämnade sina hemtrakter för att söka jobb inom stenindustrin. Nu, när intresset för den bohuslänska graniten börjar öka, kommer en vacker bok om stenhuggeriet.
X I många år har Bertil Quirin med sin kamera dokumenterat stenindustrin och i boken Stenhuggare – en berättelse om sten och kooperation finns historien och bilderna. Bertil Quirins bok är heltäckande för den som vill veta mer om stenhistoria norr om Stångenäset och den kommer att fylla en lucka i bibliotek och samlingar.

Göteborgs-Posten, Tomas Forser:
Studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala struktur. Så lyder undertiteln på Olof Hasslöfs monumentala avhandling Svenska Västkustfiskarna. Mer än fyrtio år senare får den nu sin komplettering i Bertil Quirins Fiskare, som i text och bild ägnar sig åt samma yrkeskår men med skildringen koncentrerad till de bohuslänska yrkesutövarna. Quirin arbetar annorlunda och utan vetenskaplig pretention. Ingen borde dock kunna klaga på hans arbetsinsats som lyhört samtalande dokumentatör av några bland dem som levt i denna näring.
X ”Man fick fira ut metan med blysänket ända ner till botten, för att sedan dra upp det ungefär en meter. Hade man otur kunde sänket komma ner bland småsten och då var det lätt att förväxla det hela med skarpsill. Skarpsillen var skarp i slagen, loddesillen mera dov medan storsillen riktigt drog till. Man kände med det samma vad det var för sorts sill och man kunde också beräkna hur mycket det var. Ibland kunde man se stimmen på att det ’brann’ i vattnet av all plankton. Stod man framme i fören såg det ut som ett stort vitt segel som bredde ut sig under båten. Så tätt kunde sillen stå och då var det ingen tvekan. Då kastade man.”
X Citatet ger en föreställning om hur Quirin arbetar. Fokus på yrkeskunskapen, detaljskärpa i bildåtergivningen och individualisering av uttrycken, med ett eller annat dialektalt ord eller någon karaktäristisk ordvändning. Fotografen och författaren styr varandra i ett mycket välsynkroniserat enmansarbete. Quirins bok får sin tyngd av att den inte offrar åt sommargästidylliseringar av fiskenäringen. De människor han ger textens röst vet vad de talar om.
X Bertil Quirins Fiskare är ett praktfullt bokverk. Dess foton helt utan dekorativa drag berättar på respektfullt avstånd om näringens vardag. Bildytorna får djup inte bara av det element som är deras självklara rum utan också av de texter som med sådan saklighet och kärlek till yrket berättar om kustliv och om kultur och natur i både samverkan och konflikt. Det är som om Quirin lyckats fånga den långa vågens rörelse i den hundraåriga historia ur vilken han valt några röster och ansikten. Om detta imponerande arbete kan man sannerligen skriva att Bohuslän berättar.

Yrkesfiskaren:
Sedan 1986 har Bertil Quirin arbetat med boken Fiskare, som han nu ger ut på eget förlag. Han är fotograf och det är med stor känsla och utomordentlig skicklighet han har fångat de människor som han låter träda fram, deras miljöer och arbetsförhållanden. Här finns räkfiskaren, vadfiskaren, trålfiskaren, burfiskaren osv. Det finns en ärlig och uppriktig ton hos alla som kommer till tals. Ibland blir det ganska tuffa tag med en rak kritik som blottlägger motsättningar mellan norr och söder, stor och liten.
X Kanske är detta den bästa dokumentation av bohusfisket och dess utövare som någonsin gjorts. Den stora styrkan ligger i de många rösterna, de många åsikterna, de många berättelserna om ”då” och hela vägen fram till ”nu” – både i ord och bild.

Bohusläningen, Ulf Blomgren:
Ännu en njutning att läsa levererad av Bertil Quirin, ligger på bokhandelsdiskarna. Det smått underbara fotot i boken är bara det nog för en halvafton. Möt människorna i en av våra kanske mest aktiva och kämpande näringar. Fiskargubbarnas ord ömsom värmer ömsom framkallar oro. Quirin avslöjar tydligt var han har sina egna sympatier när han intervjuar byråkraten vid fiskeriverket. Boken Fiskare är ett ”uppslagsverk” om yrkesfiske i Bohuslän, en miljödebattbok, en samhällskritisk partsinlaga för den näring som vid sidan av stenhuggeriet fortfarande är grunden i Bohuslän.

Svenska Fotgrafers Förbunds tidning ”F”, Clas Thor:
Bertil Quirins nya bok Fiskare fullbordar en trilogi som jag tror kan bli en klassiker i flera avseenden. Det första är som inspirationskälla, som ytterligare ett bevis på tesen att det verkliga livet som är värt att skildra inte behöver vara fjärran beläget. Det andra är utformningen. Bertil Quirin strävar efter en grafisk och bildmässig renhet som gör att det vilar något tidlöst över uppslagen. Det tredje är hans förmåga att i sina bilder förena kunskap och skönhet, hård realism med ömsinthet och närhet.
X Quirins utgångspunkt i sitt berättande är historien och vardagen. Livsöden och fisketekniker längs bohuskusten vävs ihop, pedagogiskt men utan pekpinnar. Jag har själv tillbringat några av de senaste somrarna på Rörö – idag en av de mer betydelsefulla fiskehamnarna – och ofta gått på bryggorna och funderat på fiskets hemligheter. De svar jag saknat där har jag nu i mycket fått av Quirin.

Svenska Dagbladet, Mårten Castenfors:
Bertil Quirin är en författare, fotograf och förläggare som värnar om yrken och fenomen som kanske snart hör till det förgångna. Tidigare har han givit ut tre böcker om fiskare, stenhuggare och båtbyggare i Bohuslän och till denna vackra svit lägger han nu en volym om en skulptör som väl behärskar sitt hantverk. Boken heter kort och gott Brons och handlar om skulptören och bronsgjutaren Thord Tamming, och liksom tidigare bygger texten på intervjuer, i samklang med Quirins foton och noggrant avstämda layout.
X Quirin har med boken Brons åter gjort en kulturhistorisk insats som på detta sätt dokumenterat Tammings kunskaper, och hans gärning blir inte sämre av att såväl fotografier som text alltid har förstånd att väja för det sentimentala.

Bohusläningen, Britt Norberg:
Bertil Quirin har med konstnärligt tålamod följt Thord Tamming i hans arbete steg för steg och av det skapat ännu en vacker bok, som i bild efter bild till skulptörens egna ord beskriver vägen till färdig VM-skulptur. För den som aldrig riktigt förstått bronsgjutningens ädla konst enligt den gamla cire perdue-metoden, som redan de gamla grekerna tillämpade, så är det här säkert en unik handbok genom sin konstnärliga bildrikedom förenad med både saklighet och personlig röst. Säkert kommer den att få en självklar plats på våra konstskolor. Men boken är så mycket mer än en instruktionsbok i att gjuta brons. Den är en presentation av ett helt konstnärsliv och ett mycket unikt sådant.
X Samma omsorg som på innehållet har Bertil Quirin lagt ned på själva utformningen av boken. Papperet är ovanligt grovt nästan som grafiskt lätt gulaktigt papper och bilderna är tryckta med stokastiskt raster som förhöjer bildens grafiska kvaliteter. På skönhetens och pedagogikens altare har dock lite beklagligt offrats beskrivande texter till bilderna. Den okunnige måste därför söka i texten för att bli helt klar över vilket steg i processen bilden visar.
X Också Bertil Quirin har nog någon gång haft anledning att fråga sig vad han håller på med. För hur välgjord och faktiskt riktigt spännande den här boken är så vill det väl till innan den når några större försäljningssiffror. Tillräckligt många lär nog ändå glädjas åt att det fortfarande finns de som anser det värt att lägga ner tid och ambitioner på det rent hantverksmässiga skapandet, vare sig det gäller att gjuta brons eller skapa sköna böcker.

Dagens Industri, Christer Ekbom:
Bertil Quirin är fotograf och författare med eget förlag. I varje led inför sin senaste bok om Bohuslän har han med nästan häpnadsväckande omsorg varit en metodisk avbildare, skribent, förläggare, sättare och formgivare. Resultatet är en 326-sidig praktbok om detta västsvenska kustlandskaps förändring under de senaste 100 åren. Bilderna utstrålar en nästan opretentiös medvetenhet när hus, båtar och landskap i Smögen, Fiskebäckskil, Marstrand, Fjällbacka, Grundsund, Skärhamn med många fler orter passerar revy.
X Man önskar att Bertil Quirin likt en sentida Erik Dahlbergh (Suecia Antiqua) for hela vårt land och rike kring för att på samma sätt dokumentera Sveriges förändring i bild.

Göteborgs-Tidningen, Viveca Lärn:
Jag är född och uppvuxen i Göteborg och sedan drygt ett år bosatt i Lysekil. Förmodligen påverkar mig detta starkt som läsare av Bertil Quirins sagolika men samtidigt sanna bok Bohuslän i svartvitt, fotografier och berättelser från det gångna seklet. Fotot är överlägset. Trycket pregnant. Det är som att promenera rakt in i bilderna – fem sidors utvik över Fjällbacka 1909 är hisnande.
X Denna bok är ett sådant estetiskt verk som fotografer av idag placerar uppslagen på ett bord innan de tar bilden på det perfekta skärgårdshemmet till den exklusiva heminredningtidskriften. Men texterna är betydligt intressantare än de brukar vara i coffee table books. Och har definitivt en mer samhällskritisk ton. Bertil Quirin, själv bördig från Uddevalla, har intervjuat människor med anknytning till Bohuslän och återberättat på ett enkelt och rakt språk. Helt osentimentalt. Ett mycket bohuslänskt förhållningssätt till språket skulle jag våga påstå. Och till tillvaron.
X Bertil Quirin har givit ut en underbar bok. Njut av bilderna, läs och betänk texten. Om och om igen.

Fjällbacka-Bladet, Tomas Forser:
Bertil Quirin är för Bohuslän vad Sune Jonsson är för Västerbotten. En fotograf som med oändligt tålamod och djup förtrogenhet kartlägger landskapets förvandlingar under det förra seklet. Båda kan kallas kulturhistoriker och folklivsforskare, som berättar i bilder men också i återhållsamt precisa texter om den oundvikliga moderniseringen och det pris vi betalar för den.
X Jag följer samhälle för samhälle i Quirins bildsviter och ser hur husen blivit fler och dominerar platser där de tidigare var varsamt infogade. Det var sämre förr, tänker jag. Men vackrare. Quirins bok hör till de oumbärliga vittnesmålen om vår 1900-talshistoria. Köp den! Den håller livet ut.

P.S. I Quirins övriga produktion kan nämnas böckerna Gösta Johansson – båtbyggare, Stenhuggare, Fiskare.
Han ger ut sina arbeten på eget förlag. Inget av våra stora kommersiella förlag skulle ha råd att göra så utsökta och genomarbetade böcker! D.S.

Göteborgs-Tidningen, Ellen Mattson:
Gamla träbåtar är inga förbrukningsartiklar; det påminns man om när man läser Karl-Allan Nordbloms och Bertil Quirins berättelse om Lotsbåten Ilse från Väderöarna. Och det är en vacker hundraåring som seglar på Bertil Quirins foton – denna tio meter långa kutter av kostertyp visar skönheten hos det funktionella, allmogebåtens kombination av styrka och snabbhet som blir till elegans, en perfekt design.
X Boken om Ilse är en berättelse om lotsning, om Väderöarna, om släkten Nordblom, om segelsömnad och båtbyggeri – och om kustkultur. För den läsare som varken är sjöman eller Väderöbo är boken ett fönster som öppnas mot det främmande förflutna, med Ilses vackra tvåfärgade segel mitt i blickfånget.

Bibliotekstjänst, Marie Appelstrand:
Från bedagad äldre dam till drottning av Väderöarna – så kan lotsbåten Ilses hemkomst beskrivas. Under 50 år tjänstgjorde hon på Väderöarna i Bohusläns skärgård. Efter pensioneringen såldes hon som fritidsbåt och bytte ägare ett flertal gånger. Till sist var hon i behov av en genomgripande renovering och köptes då av en entusiast som lät totalrenovera henne.
X Den oerhört vackra boken om Ilse är inte bara en unik dokumentation av renoveringsarbetet, utan väver samman berättelser om lotsning, båtbyggeri och kustkultur till ett tidsdokument över en epok i Bohusläns historia och de människor som var en del av den. Suggestiva foton, målningar, kartor och arkivmaterial lyfts fram av en utsökt layout som gör boken njutbar även för den som inte har ett utpräglat marinhistoriskt intresse.

Bohusläningen, Marita Adamson:
Boken är grundlig och spännande, med gott om fakta, bra källförteckningar och intressant läsning. Den har också blivit lockande och informativt illustrerad. Till de historiska avsnitten har författarparet fått fram rikligt med fina svartvita foton, samt ritningar som visar båtbyggeri.
X Skildringen av själva arbetet vid Öckerö båtvarv har Bertil Quirin själv med känslig fotograferingskonst dokumenterat. Hans foton är en fröjd i sin kombination av detaljskärpa och stämningstäthet, som skapar en känsla av hur arbetet går till och hur de som arbetar engageras av det. Lotsbåten Ilse från Väderöarna är en bok som kan läsas och beskådas av alla med någon form av intresse för skärgården, båtarna och historien – vilken utgångspunkten än kan vara.

Radio P4 Väst, Angelique Hvalgren Johansson:
Boken En alldeles särskild historia är den finaste läsupplevelsen jag haft på länge. Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har känt så mycket ro och vördnad, inte bara över bokens historia och de svunna tider den ger liv, utan också på det sätt den är berättad.
x Som journalist läser jag en hel del i arbetet. Allt från långa pressmedelanden till invecklade faktatexter och böcker. Med tiden har jag lärt mig att ögna igenom innehållet i en bok, för att få ett hum om texten, och det kan gå ganska snabbt. Det kan ta allt ifrån tjugo minuter till ett par timmar att få ett grepp om innehållet. Men när jag fick just den här boken i min hand ville jag dra ut på läsupplevelsen. Jag ville inte att den skulle ta slut. Från första sidan insåg jag att den här boken ville jag inte bara ögna igenom.
x Handlingen börjar med Wivi som föds 1917. Hon blir förlöst av en barnmorska som noterar i sin barnmorskedagbok att modern är okänd. Wivi växer upp och får aldrig någonsin veta något om vare sig sin mor eller far. Hon var det som på den tiden kallades ett syndens barn. Allt hon har efter sin mor är en liten silversked med namnet "Louise" ingraverat på skaftet. Sedan lär jag känna Carl-Fredrik, vars högsta dröm i barndomen är att få en cykel. Sen går det inte att lägga boken ifrån sig, som dessutom är full av bilder från svunna tider, bilder som en gång var verklighet för alla som passerar revy i boken.
x Det är ingen liten pocketbok på 150 sidor, utan en tung rejäl bok på närmare 400 sidor. En samtidsskildring med
mycket fakta där det legat en tidsödande research bakom. En samtidsskildring där man genom Wivi och Carl-Fredrik
får följa Sveriges utveckling under hela 1900-talet.

Släkthistoria, Tord Karlsson:
Att spegla 1900-talet i sin släkt, det kan vi alla göra. Våra föräldrars och farföräldrars livsresa är en blandning av egna beslut och sådant som bara händer för att det hör till tidens utveckling. Men få kan skriva den bok som Bertil Quirin har gjort. Han har skrivit flera kritikerrosade böcker tidigare, bland annat om Stenhuggare och Båtbyggare i Bohuslän.
x Den nya En alldeles särskild historia handlar om hans föräldrars liv på den svenska västkusten och är fylld av personliga texter och ett fantastiskt bildmaterial. Men det är också en beskrivning av samhällets utveckling och Quirin gör nedslag i flera kontroversiella frågor, till exempel steriliseringarna av psykiskt sjuka på 1930-talet och 60-talets rivningsraseri i Uddevalla och andra städer.
x Beskrivningen av frisksportrörelsen är en annan utvikning med avstamp i familjehistorien. Are Waerland och andra förespråkare för sund mat med mycket fibrer, mycket motion och frisk luft lockade enormt många människor. Tidningen Frisksport hade en upplaga på nästan en halv miljon, en otänkbar nivå i dag. Det finns också en mörkare sida där frisksportrörelsen låg nära nationalsocialister och andra rörelser på den extrema högerkanten. Mycket av detta har vi glömt men det är mycket intressant att läsa om det i Quirins bok, boken om Carl-Fredriks och Wivis både vanliga och ovanliga liv.

Bohusläningen, Marita Adamsson:
En alldeles särskild historia börjar med en värmande sommardag i Bullaren 1922. Greta ropar in dottern Wivi, som motvilligt lämnar leken. Greta har något viktigt att berätta, hon vill hinna före obetänksamma kommentarer genom att själv avslöja fakta: Wivi har aldrig legat i hennes mage. Hon var ett fosterbarn och hon visste inte vilka hennes biologiska föräldrar var. Orsaken till detta går ända tillbaka till 1700-talet då Gustav III utfärdade Barnamordsplakatet, som tillät kvinnor att föda anonymt. Möjligheten att förpassa ett oönskat föräldraskap in i anonymitetens skydd var ett sätt att möta de barnamord som blev den desperata föjden av dåtidens rättskipning och sociala trauman för ogifta mödrar.
x Wivi är författaren Bertil Quirins mor och läsaren får följa Wivi under skiftande öden, såväl bakåt som framåt i tiden. På samma sätt får vi följa Bertil Quirins far Carl-Fredrik, från hans enda besök hos farmor och farfar i Strassburg och vidare genom livet. Via hans första äktenskap, som slutar i en fruktansvärd tragedi, fram till den dag då han träffar Wivi och därefter deras gemensamma liv, ända tills deras dagar slutar.
x Fotografen och författaren tar genom sina föräldrars öden med läsaren på en resa under 1900-talet. Sammanhanget
är brett. Man kan nog säga att Bertil Quirin har skrivit en tegelsten. En alldeles särskild historia är tung i handen. Men inte för sinnet.